Rebecca Ritzén

Idag har det gått 6 dagar sedan jag var i Linköping.
Pappa ringde förrut och sa att jag var intresserad av att fixa till min käke och mina tänder.

Egentligen var det inte alls svårt att bestämma mig om hur jag ville göra. Det är ju klart att jag vill se fin ut, och det är bättre att göra det nu, och se fin ut längre, än att göra det senare eller aldrig.
För jag kunde nämligen välja ifall om jag ville göra det senare i livet. Fast det var bättre om vi gjorde det nu, men det var även möjligt att göra det senare.

Allting är egentligen glasklart.
Det enda jag är rädd för är operationen.

Den 3:e Maj 2011, åkte jag och min pappa till grannstaden Linköping. Jag hade "tagit ledigt" från skolan efter lunch och vi åkte strax efter tolv. Anledningen till att vi åkte dit var för att min tandläkare, Anders Kostman hade skickat en remiss till Käkortopedin där.

Några dagar eller en vecka innan hade en kvinna ringt hem till oss och berättat att jag hade fått en tid, och att det inom några dagar skulle komma hem ett brev till oss med ett frågeformulär i som jag skulle fylla i.
Formuläret hade en del frågor, men jag kryssade bara i ett problem. Nämligen käkknäppningar. Men detta var dock inget som störde mig så mycket.
Det kändes väldigt konstigt att jag bara hade "rätt" på en fråga, det kändes som att jag inte skulle få någon hjälp alls när jag väl kom dit.

Men vi åkte dit, och först hade vi väldigt svårt att hitta parkering så vi virrade omkring i bilen ett tag. Men så hittade vi en parkering och gick för att leta efter stället, men det hittade vi inget heller. Så vi fick gå in och fråga, jag tror det var någon barnmottagning vi var på. De förklarade vägen och sa att vi skulle strunta i kartan vi hade fått tillsammans med formuläret.
När vi väl är påväg till rätt ställe så märker pappa att han hållit kartan upp och ner. Haha!

När vi äntligen kommer dit, i tid, så får vi först sitta ute i väntrummet en stund innan en tand/sjuk sköterska kommer och hämtar oss och visar oss till ett rum där vi får sitta i ca 20 min. Och efter en liten stund kommer en väldigt trevlig kvinna in, Anna-Kari Hajati, som förklarar hur det ligger till. Vilka val av operationer som finns osv.
Hon tittar på mina tänder och ser att det behövs hjälp.

När vi väl har pratat färdigt, jag tror det gick på en halvtimme, så får vi ett häfte där vi kan läsa om det vi just pratat om. Vi bestämmer även att jag får 2 veckor på mig att bestämma mig om jag vill utföra detta eller inte.

Sedan började resan hemmåt igen, pappa och jag småpratade lite, och man kan ju säga att det var betydligt enklare att hitta hem än det var dit.

Hej och välkommen till min blogg! :)

Här kommer du få läsa om min väg till en fin käke/mun/haka.
Anledningen till att jag vill skriva om det här är att jag själv vill se tillbaka i framtiden och minnas, men även för att andra som kanske ska genomgå samma sak ska ha möjlighet att läsa om hur det går till.
Självklart får även andra, som inte alls har någon koppling, oxå läsa det här.

Jag hoppas att ni hänger med mig på min resa genom det här.
/Rebecca